Welcome to the Valley of Desire

Ooops we did it again! Det här med att uppdatera bloggen är verkligen inte vår starka sida vilket ni säkerligen har märkt.

Men sen Juicy åkte hem för två veckor sen har vi bränt ljuseT i båda ändarna för att slippas påminnas om att det saknas nån i lägenheten. Jag har faktiskt blivit en helt annan person, ja faktum är att jag på senare tid bliit något av en grabb. Det är inte så tokigt faktiskt, pojkar är ju generellt lite mer chill. Det märktes t.ex. igår när Madde säger nåt som irriterade mig. Istället för att bli lite sur och gå runt i flera dagar och sura så fick jag en sudden urge att ge henne en rak höger, gormade till lite och sen hade jag kommit över det. (Den raka högern blev det inget av kan jag lugna er med)

När jag var ute och körde lite puder häromdagen så märkte jag plötsligt nåt ytterst konstigt. Människorna som jag åkte med, personer som jag alltid tänkt skulle vara långt bättre än mej och vars nivå det var helt onödigt att försöka nå upp till, saktade ner mig och vågade sig inte alls på samma saker som mig. Tro det eller ej, men tack vare den hårda offpist lärare Josefine Siösteen så var jag nu bättre än de jag tidigare sett upp till.

Frågan är bara vem f*n jag ska åka med nu?!

Försöker i bästa mån slingra mig in till att få åka med the big boys nu. I annat fall har Micke lovat att vi ska börja jibba tillsammans. I vilket fall behöver jag en ny utmaning- det är ju det som gör livet värt att leva.

Något annat som gör livet värt är ju ens vänner. Jag och Madchex har kommit varandra oerhört nära den senaste veckan. Ja det har faktiskt känts som i somras. Men fast vi hittat några riktigt chill att hänga med så kan ju ingen riktigt ersätta Robin Cedvin. Han är ju dock med oss i våra hjärtan... och genom sina frekventa sms där han pikar oss för vår vikt och lack of money. Det är kärlek!

Haha, men jag och Maddie har som sagt

bondat rejält. Till den grad faktiskt att jag flyttat

in i hennes rum och vi numera delar en dubbelsäng.

Aaah Livet på en pinne!

Jag ställer förövrigt upp som Maddies levande målarduk varje gång vi går ut och häromdagen var de några som kommenterade

"Shit, du är ju alltid drop dead gorgeous nu för tiden!"

Well, så är det när man har en

personlig makeupartist.

Hanna har en elak förskylning som inte riktigt vill blomma ut men inte heller försvinna.

Men vi har iallafall klarat oss ifrån den fruktade Val Disease som drabbat alla andra av våra vänner.. *Peppar, peppar- ta i trä!*

Val Disease är en magsjuka som även lyckades ta nästan varenda en av de små Samskole och Sjölins-ungarna som var här förra veckan. Ja, det är verkligen sant att skadeglädje är den enda sanna glädjen.

Vecka sju var påfrestande.. och ryktet säger att att vecka nio kommer bli ännu värre. Fy sjutton!

Sist men inte minst ska det sägas att vår nya roomie, Daniel, har smält direkt in i gruppen, lite stulit våra hjärtan och, tillsammans med sina vänner, är sjukt underhållande!

Until next time..

Pow, pow, Powder!

xx //Lisen